Att vara där Jag mest av allt vill

Så länge jag kan minnas har jag sprungit. Haft skyhöga mål, mål som är till för att uppfyllas. Jag har uppfyllt det jag drömt om. Vissa kallas det tur, tur att jag är så driven och att saker går min väg. Jag kallar det blod, svett och tårar. Ångest som kryper in i själen, som ger en otrolig styrka men även gör mig skör. 

Att springa framåt är bra. Det är bra om man varvar det med en skön promenad i solen, joggar några steg, tar ett hoppsasteg här och var, kanske spurtar från brevlådan till ytterdörren. Men att spurta ett ultramaraton utan vila är rent av ohälsosamt. Särskilt om du har skor som skaver eller ett band på linnet som ständigt åker ner. På samma sätt är det idiotiskt att alltid ha fokus på det stora målet och aldrig njuta på vägen. Idiotiskt att fokusera på det om ångest skaver som en sten i bröstet eller minnet är just ett minne blott. Eller att alltid känna sig fel, att ha känslan av att vara på fel plats vid fel tidpunkt.

För det är så det är om Du har bråttom, Du är aldrig på rätt plats. Det finns miljoner saker som är viktigare.

De senaste veckorna har något inträffat och jag känner knappt igen mig själv. Jag har börjat plocka bort, gjort min to-do-list kortare, ökat antalet luckor i schemat. Första veckan kändes det hela som slöseri med tid. Varför ska jag ha så mycket dötid?

Någon vecka senare klarnade det hela. Fler luckor innebär mer tid, tid till att sätta mig in i uppgifter och framförallt hinner jag återhämta mig för att vara sjukt grym på saker när jag väl gör dem. Den där idén om att jobba två till tre dagar i veckan under studietiden har varit sig vara rentav korkad. Den fungerar när jag har möjlighet att ta en ledig dag mitt i veckan men är en omöjlig ekvation om jag inte har chans till egentid, sambo- och familjetid samt träning.

Jag började tänka på det här när jag läste ett inlägg hos Jeanna och fastnade för hennes ord nedan:

”Min doktor säger att jag är understimulerad och jag tror att min kille ler bakom servetten när han får höra det. Han tycker att jag är lite för bra på att stimulera mig. Men det är en sak att hålla sig jäkligt upptagen. En annan att göra saker som faktiskt utmanar ens verklighet lite grann. Faktum är att jag har ägnat mycket tid åt att vara alldeles för upptagen för att hinna göra det.”

Luft i schemat gör att jag kan fokusera och prestera. Och dricka bubbel en onsdagskväll, gå på öppet hus, lyfta tunga vikter, mysa i soffan och dricka kaffe hos svärföräldrarna. Saker som är minst lika viktiga när allt kommer omkring, synd att det tog 20 år innan jag lyssnade på det. Det är som bekant en sak att veta något och en helt annan att göra det!

Kommentera

Stäng meny