Min livsfilosofi är enkel; det du ger får du alltid tillbaka. Det spelar ingen roll vad det gäller. Jag tror på att hjälpa andra och är övertygad om att den som är bra att ge också får. Och att den som ger är den som är lyckligast. 

I söndagskväll väntade inte bara vår ena katt på verandan utan också en liten kattfröken. En liten, nätt rödspräcklig tjej med vit hakklapp. Vi öppnade dörren i tron om att hon skulle sitta kvar medan vi gick in. Men hon följde oss in utan att tveka. Jag kastade ut henne men det hjälplösa jamandet utanför fick mig att snart öppna igen. Efter att ha kastat i sig mat somnade hon i soffan.

Vi kunde inte förmå oss att släppa ut henne. Särskilt inte när jag konstaterade att hon hade skabb och en misstänkt fraktur på svansen. I måndags lämnade jag henne inomhus när jag begav mig till skolan, när jag kom hem mötte hon mig i dörren. På nätterna har hon sovit tätt intill oss.

Idag tog jag med henne till veterinären av två skäl; leta eventuell chipmärkning samt behandla öronskabben. Det var en konstig känsla att stå där med ett djur som inte är ens eget. Lägga tid, energi och pengar på någon som kan ryckas ifrån en på ett ögonblick. Veterinären var bekymrad över hennes svans och vi beslutade att söva henne för röntgen. Den visade sig vara bruten och det gjorde ont i mig. Jag fäster mig vid djur mycket fortare än jag någonsin fäst mig vid en människa. Extra ont gjorde det vetskapen att en eventuell ägare kanske inte kommer ägna varken frakturen eller såren en tanke. Men jag satt där, lyssnade på veterinärens och djurskötarens råd, drack äckligt kaffe ur pappmugg och klappade hennes mjuka päls. Viskade att hon snart skulle må bra. Tre utskrivna recept senare fick vi åka hem.

Några timmar senare fick jag ett meddelande. En kvinnas jobbarkompis saknade sin katt, katten som vi efter bara ett dygn döpt till Zingo övertygade om att få behålla.

Och för några timmar senare stod en familj i vår hall. Redo att hämta hem sin stallkatt. Stallkatten som var ”för social och en för dålig råttjägare”. Som helst ville sova inne hela dagen men inte fick. Som hos sin riktiga ägare inte skulle ha fått varken veterinärbesök eller mediciner (att jag inte ens blev ersatt för hela veterinärkostnaden är inget annat än pinsamt). Jag känner mig gråtfärdig, tycker hemmet känns tomt utan henne. Jag sa med en skämtsam ton till ägarna att hon var välkommen tillbaka, men jag inser att det inte finns något skämtsamt i ordens betydelse.

Samtidigt är jag glad, stolt. Jag känner mig inget annat än stolt över den kärlek och engagemang vi gett till en för oss okänd katt. Hur vi på ett så självklart sätt hjälpt en trasig själ i nöd. Att det för oss var en ickefråga huruvida vi skulle öppna vårt hem, om vi skulle spendera några pengar. Och jag tror att det är en del av min livsfilosofi; What goes around comes around. Vi gav både tid, pengar och energi men den känsla det ger gör det värt flera gånger om. Det är inte en uppoffring, det är en del av den person jag vill vara. Och jag vet att det jag ger kommer jag alltid att få tillbaka.

skarmavbild-2016-12-06-kl-18-43-51