Vad fint det är att leva

Vad fint det är att leva

02:30 vaknade jag i natt. Hade jag somnat om direkt vore det fine, men just i natt dröjde det till halv sju innan jag fick ytterligare någon timme sömn. Som väl är har jag inget planerat idag och kan kompensera med en lugn dag. 

I natt tänkte jag dock inte så utan var mest frustrerad över den uteblivna sömnen. Förutom en massa tankar som snurrade i huvudet stördes jag av katterna som kommit in i en period av konstant jamande, krafsande och pipande. Ena sekunden undrar jag varför vi skaffat dem för att i nästa borra ner näsan i den varma pälsen när de lägger sig tätt intill en i sängen. Inte klokt vad jag trots allt älskar vore fyrbenta familjemedlemmar.

Vid halv femtiden släppte jag ut dem. När jag öppnade dörren stelnade de till på hallmattan. Jag tittade upp och såg ett rådjur spatsera förbi, de besöker oss dagligen och äter de sista äpplena som begravits under snön. Vi stod där en stund och tittade på varandra; jag, rådjuret och katterna. På något sätt var jag glad att var vaken just i natt och fick det ögonblicket.

En stund senare gick jag upp och bryggde kaffe åt Han med stort T. Att vid halv sex vakna till doften av nybryggt kaffe hör inte till vanligheterna hos oss och jag tror han blev minst sagt förvånad. Sedan somnade jag äntligen och vaknade några timmar senare.

Idag badar världen i solljus och som jag längtat efter det. När jag gick ut och möttes av fågelkvittret kändes både huvudvärken och tröttheten som bortblåst. Snön knarrade under mig och himlen var blå. Gång på gång ekade en mening i mitt huvud; vad fint det är att leva. Vad lyckligt lottad jag är som lever, som får vara just här.

Ibland känns allt perfekt: man är utvilad, inspirerad och glad. Och ibland vaknar man 02:30 och somnar inte om. Men det är väldigt fint att leva då också.

dsc_1395

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *