Att fotografera är att berätta

Att fotografera är att berätta

För mig är skrivande och fotograferande ungefär samma sak. Det är att berätta. Antingen hur verkligheten ser ut eller fantisera ihop en ny värld. Den här vetskapen är så stark för mig att den näst intill kan liknas med en livsfilosofi. 

Fotografering får mig att reflektera över världen på ett sätt jag aldrig gjort annars. Detaljer går mig inte förbi längre. Solstrålarnas reflektioner mot en tegelvägg, smattrande regn mot ett fönsterbläck, frost mot bilrutan. Allt det där fastnar. Är inte kameran med skapar jag egna bilder inom mig, funderar på vinklar, fokus och efterbehandling.

Jag vågar påstå att fotograferingen gör mig lyckligare, inte bara för stunden. En vanlig dag letar jag aktivt med blicken efter detaljer, detaljer de flesta inte uppfattar en dålig dag när allt är grått och regn slår som spön i backen. Att ha förmåga att se dessa är guld för välmåendet.
dsc_2231

Häromdagen åkte jag en sväng och fick syn på det här. Ett litet, litet hus i kanten av en åker. Varför står det där? Vem har byggt det? När?

dsc_2243

När jag kommer närmare inser jag att det står på hjul. Vem har kört ut ett hus på hjul och lämnat där?

I huset stod en sliten pinnstol, ett halvt nedbrunnet stearinljus och några tidningar. 

Om det inte vore för fotograferingen hade jag inte märkt det lilla huset. Jag hade inte lagt märke till hur solen reflekterades mot den isiga vägen, fåglarna som slog sig ner längst upp i en gran eller en gammal bro som sett sina bästa dagar.

Om det inte vore för fotograferingen skulle jag tycka att världen var trist och grå en vanlig dag i november. Men tack vare fotograferingen är det grå bara ett filter. Ett filter jag genomskådar i min jakt på vackra detaljer.

2 thoughts on “Att fotografera är att berätta

  1. Det lilla huset ser ut som jaktstuga. Står ett liknande på pappas gärde, som farfar m.fl. använde vid jakt:) Lite skönare att sitta i när man väntar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *