Att vara en fis i rymden men hela någons värld

Att vara en fis i rymden men hela någons värld

Det finns inget som väcker så mycket tankar hos mig som en överdådig stjärnhimmel. Det faktum att jag tittar bakåt i tiden är svindlande, att en del stjärnor redan är döda. Kanske är det därför min fascination för stjärnhimlen är så stark. Kanske är det därför jag gång på gång kastar mig in i bilen efter mörkrets inbrott? För att få fånga en tid som redan har varit?

Denna fascination innebär också att en vanlig kväll kan gå från planerat filmtittande till ett äventyr på ungefär en minut. Som i fredags kväll. Klockan är sju och vi är på väg hem. Utanför bilen badar världen i ett silverskimrande ljus. Som om mörker och ljus utkämpar en tyst konflikt utan vinnare. Några ensamma stjärnor lyser på den kolgrå himlen. Jag ser framför mig hur havet glimmar i månskenet. Och jag känner i hela min kropp att jag måste få uppleva det. Stå där på strandkanten och föreviga det vackra.

Några minuter senare har jag lämnat av Han med stort T och slängt in middagen i ugnen. I bilen sätter jag på min mysigaste spotifylista och åker ensam på mörka vägar omgivna av höga träd.

Det är något magiskt med natthimlen, något extra magiskt med månskenet. Ännu mer magiskt när ljuset reflekteras i havet. Jag tar några bilder förstås men mest att av allt försöker jag ta in det vackra. Blir plötsligt överraskad av ett ljud, inser att jag inte är ensam. Att två svanar befinner sig i vattnet, simmar lugnt obrydda av min närvaro.

Jag tittar upp igen, tänker på hur ofattbart stort universum är. Att vi verkligen bara är en fis i rymden. Och även om jag är en fis i rymden är jag samtidigt hela någons värld. Jag tittar på svanarna igen, tänker på hur dessa bara bryr sig om varandras existens. Samtidigt som den ofrånkomliga förlusten av dem egentligen bara är materia som byter skepnad.

Det är så lätt att existentiella tankar  skapar hopplöshet, en känsla av att det vi gör inte betyder någonting. Men det går inte att betyda något för alla i en värld som är oändlig. Istället tänker jag att vi måste få vara hela någons värld och framförallt hela vår egen värld. Att det är farligt att fastna i existentiella tankar för länge. Att det dränerar oss på livsglädje att inte känna mening.

Jag åker hem på de slingrande vägarna. Äter mat som redan kallnat och kryper ner bredvid han som är hela min värld. Låter universum krympa för en stund, tänker att vår uppgift på jorden trots allt måste vara att göra det bästa vi kan med det har, där vi är. Större uppgifter än så är trots allt väl stora för en fis i rymden.

dsc_2247

dsc_2252

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *