Kossorna, kameran och jag

Kossorna, kameran och jag

Klockan närmar sig solnedgång och det vaknar som vanligt en vilja inom mig. En vilja att uppleva, att andas frisk luft och njuta av idylliska vyer. Precis som föregående kväll kastade jag mig in i bilen med kameran på sätet bredvid. 

Till skillnad från dagen innan valde jag en för mig okänd rutt. Ner mot Arkösund, in på snirkliga vägar med så skarpa kurvor att jag nästan mötte mig själv. Ensam sånär som på några spatserande rådjur.

Efter ytterligare en skarp kurva kastade jag mig på bromsen. Inbäddat i den täta skogen låg jag en stor kohage med en nästan lika stor sjö. Och mängder av kor, förstås. Och jag tänkte att om jag vore en ko hade jag velat bo just där.

För en gångs skull hade jag med stativet och kunde knäppa några bilder. Aldrig har jag varit med om så tama kor. De mumsade glatt på klövern jag plockade och de små vågade sig till slut fram också. 

Och så äntligen tittade solen fram genom molnen och skapade den kanske mest stämningsfulla bild jag tagit på länge. Och jag tänkte att det här är varför jag bor på landet. För att få uppleva magiska vyer som ger rum för mina tankar och min kreativitet.

Igår kväll pratade vi om just det, T och jag: Om vad vi vill ha mer av i vardagen. Och jag sa att jag vill ha tid för spontanitet, att ta bilen och kameran på äventyr när andan faller på. Att jag vill ha tid att bara vara, utan att för den skull stirra in i en vägg. För det är just vad den där timmen i bilen handlar om: att bara vara.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *