Det ska kännas att leva

Det finns en varningsklocka jag försöker hålla utkik efter. Likgiltighet. När jag varken känner mig hög eller låg är det något som inte stämmer. 

Jag känner mycket, alldeles för mycket enligt andra. Som häromdagen när jag lyssnade på Anna-Karin Nybergs sommarprat under en skogspromenad och riktigt fulgrät över hur orättvist livet kan vara. Som när solen glittrar mellan trädtopparna och jag vill skrika rakt ut som Ronja Rövardotter.

Men så kommer dagar då jag inte känner något alls. När jag vaknar utan att vara genuint glad över en ny dag. Då kaffet smakar helt okej och morgonpromenaden är ett nödvändigt ont. Idag är lite av en sån dag. Jag har en massa idéer som cirkulerar men varken lust eller energi till att förverkliga dem just idag.

Det är så lätt för mig att piska mig själv hårdare då. Men jag inser också att det är det motsatta som behövs. Så idag lyssnar jag på extra glad musik, extra intressanta podcasts och omger mig av sånt som inspirerar. För det sämsta jag kan göra en sån här dag är att göra sånt som inte skapar känslor.

Jag vill känna, högt och lågt, om än mest högt. Jag vill skratta, gråta, fuldansa, fnissa och glädjas. All annan tid är bortkastad.

Kommentera

Stäng meny