Att vara närvarande och ständigt uppkopplad, går det?

Det senaste året har det blivit tydligt för mig hur mycket jag behöver ta det lugnt. Läsa en bok, gå en långsam promenad, yoga eller skriva. Och var och varannan gång känner jag att jag vill dela med mig. Instagramma eller blogga. Och så inser jag att så fort kameran åker fram är ögonblicket av närvaro och stillhet förlorat. 

Så snart jag börjar fundera på hur en aktivitet eller ett ögonblick kan användas här eller någon annanstans händer det något. Lugnet inom mig rinner sakta bort. Jag vill ju vara i nuet, inte fundera på hur mina aktiviteter kan förvandlas till instagramvänligt material. För sanningen är att väldigt lite i min vardag är instagramvänligt utan ansträngning.

Dessutom känns det lite som att jag ljuger för er: kan jag stoltsera med att jag kopplar av en stund varje dag om jag samtidigt fotograferar det eller formulerar ett blogginlägg i huvudet? Jag tycker inte det.

Istället kan jag bara konstatera att det är förbannat svårt att vara människa. Att räcka till för både sig själv och andra och samtidigt få den välbehövliga vilan är inte lätt.

Nog om det, nu ska jag äta lunch och ge mig ut på hösten femte svampplockning. Kanske i sällskap av kameran, kanske i sällskap av enbart mina egna tankar.

0

Detta inlägg har en kommentar

Kommentera

Stäng meny