Skogen som snart inte längre finns

Jag går promenader i skogen varje dag. Ofta flera gånger. Men snart är det ett minne blott.

Det började redan i höstas. Ett gäng träd pryddes plötsligt av band i diverse färger. En snabb googling visade att det anger vilka träd som ska sparas.

För en vecka sedan fälldes mängder av små granar, jag höll tummarna för att det skulle stanna där. Men när jag hittade en liten stuga uppställd i skogskanten förstod jag att det inte är ett litet projekt på gång.

Igår knackade jag på där och fick reda på hur det ligger till. ÅTTA HEKTAR ska bort. Det innebär att vi snart kommer gå en stor del av våra promenader på ett kalhygge.

Jag känner mig så arg och besviken. Inte bara för min egen skull. Jag känner mig arg över att mängder av djur förlorar sitt hem. För att andra växter inte klarar sig utan det skydd de stora träden skapar.

Jag känner mig mest arg och besviken för att det finns så mycket bättre alternativ. Istället för att bokstavligen skala bort alla träd kan man gallra lite i taget.

Det borde vara så självklart att ta hand om skogen man äger. Se den som en långsiktig investering som mår bäst av att skötas med vördnad. Ta ner lite träd ibland och inte allt på en gång. Jag funderar på hur ofta skogsägaren promenerar här i skogen. Om hen har sett hur ljungen glittrar i morgonljuset, sett dimman som ofta dröjer sig kvar hela dagen. Blivit skrämd av ett plötsligt ljud som visat sig vara ett rådjur. Om skogsägaren har promenerat i nysnö och minusgrader, stannat upp, stängt av ficklampan och beundrat stjärnorna. Om hen har sett rådjur, älgar, rävar, vildsvin och ekorrar. Och om hen har förstått vad skogen betyder för dem.

Medan skogen finns kvar njuter jag extra av den samtidigt som jag funderar på nya promenadslingor. Där mjuk mossa träffar mina fotsulor, fåglarna kvittrar och vinden susar i trädkronorna. Precis som det ska vara.

 

 

SparaSpara

1

Kommentera

Stäng meny
Instagram