En månskenspromenad

Jag längtar efter våren. Efter fågelkvitter, knoppar på äppelträdet utanför köksfönstret. Efter porlande bäckar, sopade gator och en glass i solen.

“Det har snöat som fan inatt”, sa min andra halva imorse. När jag gick till bussen fick jag pulsa i nysnö. Stå på den trafikerade vägen eftersom att hållplatsen ersatts av en snödriva. Varje gång en bil passerar nås jag av ett snömoln och det tar inte många minuter innan jag och en snögubbe är slående lika.

Jag har underställ under jeansen, raggsockor på fötterna. Min tjockaste mössa och rejäla vantar. Väder-appen visar “Minus nio, känns som minus 20”. Och det känns som att det aldrig ska bli vår. Som att det vita täcket för alltid kommer hålla ett hårt grepp om oss.

Men så tänker jag på igår. När jag pälsade på mig mina varmaste plagg och tog med mig Sally på en promenad i skogen. Det borde vara mörkt ute men vi behövde ingen ficklampa. Istället lyste månskenet ikapp med snön där vi pulsade omgivna av vindvinande träd. Himlen så ljus att stjärnorna knappt kunde urskiljas men vetskapen om hur oändliga många som finns där uppe.

Den må vara lång, kall och alldeles för mörk. Men ibland finns inget bättre än att ta en månskenspromenad i snölandskapet.

1

Kommentera

Stäng meny
Instagram