Idag spenderade jag den tidiga kvällen på kontoret när jag plötsligt tittade ut genom fönstret. Jag insåg att solen var på väg ner och att det var fråga om minuter innan den skulle gå ner. Jag skyndade mig nerför trappen, slet åt mig kameran och sprang de få hundra meterna till närmaste gärde.
Jag skymtade solen genom ett ladugårdsfönster.
Sydafrika, ett land det finns så himla mycket att säga om. Jag skulle kunna prata om människorna, gästvänligheten, stjärnhimlen, solnedgångarna och maten. Men idag nöjer jag mig med lejonen.
“Everybody to the car, NOW!” var en mening som yttrades var och varannan dag där jag spenderade mina två veckor. Det här var första dagen och alltså första gången den meningen yttrades. Den innebar att man sprang till sitt rum och slet åt sig kameran för att sekunder senare sitta i jeepen.
Första kvällen alltså och förväntningarna var givetvis skyhöga. Vi skumpade runt på sandiga vägar innan vi nåddes av det här. Det var första gången jag siktade lejon och det kom att dröja till morgonen innan avfärd innan vi fick se dem igen. Men de var värda all väntan.
Medan vi njöt av vårt sällskap kom det att skymma. När vi lyfte blicken möttes vi av detta. Från den stunden kommer alltid en bit av min hjärta slå för Sydafrika.
0Det känns som det har skett en motreaktion. En motreaktion mot all perfektionism. Vi har börjat prata, prata om det som känns obekvämt och jobbigt. Många förebilder på sociala medier har börjat visa andra sidor hos sig själva.
Sidor som vi alla har, men som vi kanske trott att förebilderna saknar. De blir trötta under stressiga perioder, slarvar med maten, har panikångest och en hel del däremellan. Den här veckan vill jag tipsa om två inlägg som kanske kan leda till reflektion hos dig. Inlägget Grå hos Roetlisberger samt inlägget tankar om energi från samma härliga tjej.
Ta fem minuter och läs, ytterligare fem minuter för reflektion. Jag önskar dig en underbar måndag!
0Vilket väder vi har haft de senaste dagarna! Att spendera helgen inomhus har inte varit ett alternativ. 20 grader ute och strålande sol, perfekt väder för en fotoutflykt. Igår tog jag bilen mot Rönö och stannade till vid en vit skylt med texten Fågelsjö. Jag har inte varit där tidigare och visste inte vad jag skulle förvänta mig. En liten skylt förklarade att jag skulle följa den snitsade vägen över kullen. Det såg dock inte så välkomnande ut, den första biten kantades av taggtråd i mängder.
Spångarna skvallrade om att hösten är på väg och att ingen gått där på ett tag.
Det krävdes koncentration för att hitta de orangea banden som gömde sig bakom träd och gräs.
Fåglarna meddelande sin närvaro genom ett ständigt kvittrande med vill inte vara med på bild. En liten groda poserade däremot tålmodigt.
Det märks att hösten på väg nu. De färgsprakande träden skvallrade om det och svårigheten i att hitta några lantbruksdjur att fotografera får väl ses som ett tecken på att grönbetet börjar gå mot sitt slut.
En fin dag som verkligen skänkte ett lugn i själen men pangbilderna lyste med sin frånvaro. För mig är resultatet allt som oftast sekundärt en dag som denna, pangbilderna kommer när de kommer.
0Jag älskar matlagning och jag älskar att bjuda andra på mat. Sitta länge vid bordet, småprata, dricka gott, ta om flera gånger, småäta från salladsskålen, bryta av med kortspel innan efterrätt.
Igår kom Jessica och Rasmus på besök och jag hade längtat sedan det bestämdes för några veckor sedan. På eftermiddagen besökte jag den lokala ICA-butiken och valde omsorgsfullt ingredienser. Så mycket att det ramlade ur korgen och jag till slut även hade famnen full av mat.
Väl hemma drog jag igång med efterrätten för att ge pannacottan en chans att stelna.
Jag förberedde dukningen, mest för att jag har en förkärlek till servettvikning.
Redan vid fem dök våra saknade gäster upp och efter kramkalaset hjälptes vi åt med maten. Låt oss stanna upp och ta en titt på förrätten:
Smördegspizza med lufttorkad skinka, soltorkade tomater och kronärtskocka.
Vi var alla överens om att det var bland det bästa vi ätit. Att det dessutom finns kvar till lunch idag räknas som en stor bonus. Förrätt följdes sedan av varmrätt vilket blev:
Stekt ryggbiff med hasselbackspotatis serverad med halloumi, pepparsås och bearnaisesås samt en grönsallad toppad med närproducerad fetaost.
Mätta blev vi och efterträtt kändes långt borta. Så vi bryggde kaffe som vi avnjöt tillsammans med mörk choklad och kortspel. Någon timme senare hade matkoman lagt sig lite och vi pressade i oss en underbar pannacotta.
Pannacotta med smak av vit choklad och citron toppad med hallon och vit chokladsmul
Vid halv elva halvsov vi alla fyra i soffan och vår gäster tackade för sig. Några minuter senare somnade jag och T ovaggade. En perfekt fredagskväll!
0Det borde vara en mänsklig rättighet att få en bästa vän. Att ha en bästa vän att berätta allt för. Hur jobbiga föräldrar kan vara, hur ont det gör när kärlek tar slut, hur ångesten ibland står upp i halsen. Eller hur kul det såg ut när mannen framför snubblade på sig själv, hur pinsamt det är var gång pappa drar ett berömt pappaskämt, hur hemskt det var när man gjorde bort sig första skoldagen.
Jag har en sådan vän, en Jessica. En Jessica som aldrig svarar när man ringer utan ringer upp först några timmar senare, som dumt nog flyttat fyrtio mil bort, som kommer hem alldeles för sällan. Men som står ut med mina timslånga samtal om allt och inget, som peppar mig att ta stegen jag egentligen inte vågar, som får mig att inse hur jäkla grym jag är.
Idag kommer min Jessica hit efter månader ifrån varandra. Vi firar med bubbel och trerätters. Vi ska prata ikapp allt vi missat, kommer skratta ikapp tills vi inte får någon luft.
Det borde vara en mänsklig rättighet att ha någon som Jessica och jag både tror och hoppas att jag får behålla henne för alltid. Att det är henne jag kommer ringa den dagen jag känner osäker på mitt yrkesval såväl som den dagen jag plussar på stickan och allt viktigt eller oviktigt däremellan.
Om du har en sådan person inte ditt liv, glöm inte att berätta hur grym hen är! Bästa vänner är bland det viktigaste vi har.
Mot Sicilien för några somrar sedan samt midsommar 2016.
0
Det bästa med bloggar är all inspiration. Ibland inspireras jag av stora saker och vill flytta till Hawaii och surfa eller köpa en gård och föda upp kor. Men lika ofta inspireras jag av de små sakerna.
Just idag vill jag tipsa er om det här inlägget. Det är inget revolutionerande men en viktig påminnelse. Heja PT-Fia och heja morgonpromenaderna! Jag minns inte ens när jag gick en morgonpromenad senast, men jag vet att jag längtar efter dem!
Och ännu ett tips om ni bor i Norrköping som jag: I helgen kommer Jonna Jinton ställa ut sina bilder i Värmekyrkan. Planera in ett besök!
Det må vara roligare att gå morgonpromenader i det här ljuset, men de är kanske viktigare än någonsin när mörkret blir allt mer påtagligt.
0Ibland blir en dag inte alls som planerat. Måndagar brukar definitivt vara min mest produktiva veckodag men idag kändes huvudet mest som en påse med grillade marshmallows.
Jag åkte hem redan efter lunch och vilade en stund innan jag slog mig ner på kontoret med kaffe, krispiga äppelklyftor och riskakor. I en timme sprudlade kreativiteten för att sedan tvärdö.
Så vad gör man? Är man Mia kastar man sig in i bilen med kameran och beger sig mot Bråvikens naturreservat. Man spatserar runt bland tallar, granar, björkar och blåbärsris. Letar efter guldkornen som ett otränat öga missar. Fotar en massa i hopp om att någon bild blir löjligt perfekt. Man stannar en stund vid havet och njuter av den öronbedövande tystnaden innan man beger sig hemåt.
Bättre än så blir inte en (o)produktiv måndag.
…är att alltid ha något att göra om man är fotointresserad. Häromdagen tog jag bilen till svärföräldrarna som jag mutade med nybakad äppelpaj. Kameran följde med, jag har lärt mig att man aldrig vet vad man kan komma att se på vägarna. Och tur var väl det när dessa två poserade så fint medan den tredje rusade upp i skogen.
