Helvetesrenovering, magsjuka och Alla hjärtans dag. Livet, ni vet.

De senaste veckorna har varit kantade av kaos här hemma. Som bekant renoverar vi badrum och är du pedant kan jag bara ge ett råd: renovera aldrig någonsin någonting. Tar du en dörr till toaletten för givet? Renovera inte badrummet! Ytterligare ett tips: bli inte magsjuk när ni inte har något färdigt badrum!

Badrummet som skulle varit färdigt i januari saknar alltså fortfarande dörr, duschväggar och spegelskåp. I hela huset står byggrejer och vi hittar sågspån på de mest konstiga platser. Det har fram tills idag inte varit någon idé att städa eftersom det är lika dammigt några timmar senare.

Och mitt i allt kom magsjukan och plötsligt råder någon form av undantagstillstånd. Att ha magsjuka när badrummet renoveras är inte att rekommendera. Inte att ha hantverkare heller och jag har agerat budbärare mellan smittat sambo och hantverkare som vill slippa bli smittade. Alla ytor har maniskt torkats med handsprit och händer tvålas ständigt in. Jag har varit hemma hela veckan ifall jag själv bär på smittan men nu vågar jag andas ut. Tänker att det finns någon mening med att båda parter inte kan vara sjuka samtidigt.

Idag är det Alla hjärtans dag och jag såg fram emot att korka upp en flaska bubbel och göra trerätters åt mannen i mitt liv. Och plötsligt mindes jag vår första gemensamma Alla hjärtans dag. Att jag fått en spaweekend i julklapp, minns att jag längtade så. Sedan kom influensan och jag var hemma hos mina föräldrar eftersom vi ännu inte flyttat ihop. Minns att jag spenderade dagen gråtandes över att allt var så orättvist.

Såhär i efterhand tänker jag att det är det som är livet. Livet är inte tillgjorda instagrambilder med fina filter. Det är magsjuka, försenade renoveringar och planer som förstörs. Och någonstans måste man våga acceptera det. Det blir så mycket lättare då!

0
Fortsätt läsa

Skogen som snart inte längre finns

Jag går promenader i skogen varje dag. Ofta flera gånger. Men snart är det ett minne blott.

Det började redan i höstas. Ett gäng träd pryddes plötsligt av band i diverse färger. En snabb googling visade att det anger vilka träd som ska sparas.

För en vecka sedan fälldes mängder av små granar, jag höll tummarna för att det skulle stanna där. Men när jag hittade en liten stuga uppställd i skogskanten förstod jag att det inte är ett litet projekt på gång.

Igår knackade jag på där och fick reda på hur det ligger till. ÅTTA HEKTAR ska bort. Det innebär att vi snart kommer gå en stor del av våra promenader på ett kalhygge.

Jag känner mig så arg och besviken. Inte bara för min egen skull. Jag känner mig arg över att mängder av djur förlorar sitt hem. För att andra växter inte klarar sig utan det skydd de stora träden skapar.

Jag känner mig mest arg och besviken för att det finns så mycket bättre alternativ. Istället för att bokstavligen skala bort alla träd kan man gallra lite i taget.

Det borde vara så självklart att ta hand om skogen man äger. Se den som en långsiktig investering som mår bäst av att skötas med vördnad. Ta ner lite träd ibland och inte allt på en gång. Jag funderar på hur ofta skogsägaren promenerar här i skogen. Om hen har sett hur ljungen glittrar i morgonljuset, sett dimman som ofta dröjer sig kvar hela dagen. Blivit skrämd av ett plötsligt ljud som visat sig vara ett rådjur. Om skogsägaren har promenerat i nysnö och minusgrader, stannat upp, stängt av ficklampan och beundrat stjärnorna. Om hen har sett rådjur, älgar, rävar, vildsvin och ekorrar. Och om hen har förstått vad skogen betyder för dem.

Medan skogen finns kvar njuter jag extra av den samtidigt som jag funderar på nya promenadslingor. Där mjuk mossa träffar mina fotsulor, fåglarna kvittrar och vinden susar i trädkronorna. Precis som det ska vara.

 

 

SparaSpara

1
Fortsätt läsa
Stäng meny