En avkopplande söndag

  • Foto

Efter en vecka i full fart blev det en lugnare söndag. Solen sken för fullt och jag längtade ut. När våren kommer vill jag upptäcka igen och inte bara promenera i den skog som ligger närmast. Än en gång blev det en promenad vid Bråviken.

Här går och fotograferar jag en hel del, i söndags var dock första gången jag mötte våren här.
DSC_3388Slingan är en del av Östgötaleden och relativt välmarkerad.

DSC_3392DSC_3401DSC_3406Glädjen när vattnet skymtar mellan träden.

DSC_3411Väl vid havet ser man ingen skillnad på en kall vårdag och varm sommardag. Det är precis lika vackert. 

En dryg timme senare är jag återigen hemma. Lite piggare, gladare och lugnare.

0
Fortsätt läsa

Vår resa ur mobilarkivet

“Vänta, jag ska bara ta en bild… en till… en annan vinkel bara. Nu är jag klar… Eller oj nu kom det en söt hund, bara en till. Nu kan vi gå”. Ungefär så är det att resa med mig. Det finns alltid något jag vill föreviga. 

Därmed har jag förstås använt både systemkamera, GoPro och mobilen under resan. Så idag tänkte jag dyka ner i mobilens arkiv och visa er en del, så kommer de andra bilderna när jag haft tid att redigera.

Första semesterveckan:

Vi hade tur när vi bokade resan, det fanns endast biljetter kvar i Premium Class vilket alltså är ett mellanting mellan ekonomi-klass och förstaklass. Så på resan njöt vi av att kunna sträcka ut benen ordentligt, välkomstbubbel och trerätters middag. När man flyger så pass länge som vi gjorde är det guld värt och jag kan definitivt tänka mig att spara lite extra till framtida resor för att få resa så bekvämt.

dsc_0027-6
Utsikten från hotellrummet vid vårt första boende Cancun Bay Resort

Soluppgång vid poolområdet och solnedgång från balkongen.

dsc_0045-5
En bild från en av alla strandpromenader.

Vi spenderade en dag på resande fot till Tulum och Coba. Vi avslutade dagen med middag på en av Tulums finaste stränder bara ett stenkast från ruinerna. Tacos med tigerräkor kompanjerat av en kall Corona slår allt. Särskilt när man har utsikt över havet och kan gräva ner fötterna i sanden samtidigt.

Andra semesterveckan (Isla de Holbox):

Efter en veckan begav vi oss iväg till mitt paradis Isla de Holbox. Holbox leverade strålande sol, varmt (knappt svalkande) bad, fantastisk mat och underbara solnedgångar.

dsc_0151-7

dsc_0127-5
Vi spenderade den andra veckan på Xaloc Resort! I bungalow en halvmeter från poolen och hängmattor på verandan, precis som semester ska vara!

Efter några dagar hittade vi en fantastisk restaurang där Rosy tog väl hand om oss. Vi kommunicerade enbart på spanska och hon var en av de varmaste kvinnorna vi har mött. Vi åt underbar fajitas och njöt av kall öl samt vid ett tillfälle även av Strawberry Daiquiri. Rosa kom ut med ursäktande min och förklarade att hennes man brukade göra drinkarna men att han nu inte var där varpå hon gjort ett eget försök. Hon tittade med spänning när jag tog den första klunken av kanske det värsta jag druckit. Romen var utbytt mot tequila, något jag efter en utekväll för några år sedan inte kan få i mig igen. Jag ljög och sa att det var gott, hon klappade i händerna av lycka.

Dagen innan vi åkte hem blev det förstås fotodags på hennes inrådan och vi skrattade lite åt hur lite hon såg ut bredvid oss. Liten men med desto större hjärta. dsc_0167-4
Den kanske mest oväntade bilden som någonsin tagits.

På ryktesvägar hörde vi talas om en kvinna som tog hand om skadade djur och jag ville såklart veta mer. I utkanten av staden hittade vi ett hus med flertalet hundgårdar. Hundar i alla åldrar och storlekar, många katter, en mås som inte kunde flyga. Och kanske det mest oväntade: en tvättbjörn. Han var fri att gå men valde att inte lämna tryggheten det innebär att ha tak över huvudet och ständig tillgång till mat.

Mer spännande än så är inte mobilarkivet även om det såklart finns några hundra bilder till. Nu ska vi bjuda svärföräldrarna på mexikansk middag och imorgon ska jag ta tag i bildredigeringen.

Önskar er alla en fin helg!

0
Fortsätt läsa

Förfrusna händer men värme i själen

  • Foto

För inte så länge sedan skrev jag om hur Norrköping gick från att vara en tråkig stad till kanske den vackraste. Jag älskar de gamla husen, vattnet som slingrar sig genom staden, lugnet som sänker sig i takt med mörkrets inbrott. På Instagram fascineras jag dagligen av Lindhs Grafiska och jag föll för ett tag sedan för en bild tagen utanför Norrköpings Stadsmuseum.

När jag och Klara spenderade en vardagskväll med kamerorna i högsta hugg var jag förstås tvungen att fota ovan nämnda gränd:

dsc_2521dsc_2532

Vår promenad fortsatte längs Strömmen. Det var vi, hundägarna och fiskarna. Resten av befolkningen hade tagit sitt förnuft till fånga och höll sig innan i skydd för kylan.

dsc_2555dsc_2561dsc_2562

Med förfrusna fingrar satt jag en timme senare i bilen på väg hem. Med klapprande tänder och med högsta värmen på i bilen. Det är sådana här kvällar jag känner mig riktigt levande. Jag älskar kontrasten mellan mörkt och ljust, kyla och värme. Därför längtar jag till maffiga solnedgångar mitt i sommaren, gula rapsfält och promenader längs havet. Som en kontrast till raggsocker, isiga bilrutor och hala vägar.

Ta hand om er!♥

 

0
Fortsätt läsa

Sveriges kanske vackraste stad

För några år sedan var min dröm att flytta ifrån den här hålan. Att få gå på nya gator, se andra människor. Människor som inte är så inrutade. Människor som drömmer större, gör mer. Slippa se den gula byggnaden mitt i vattnet. Slippa strömmen som flyter genom staden. 

Men så blev jag av flera anledningar kvar, anledningar som jag jag inte ångrar ett dugg. Det var trots det med blandade känslor som jag bestämde mig för att plugga här. Att vara den som blev kvar låter så hemskt och jag kunde avundas de som tog steget och upptäckte nya städer. Men kärlek till sambo och familj väger betydligt tyngre än att få flytta till en ny stad. Upptäcka nya platser kan man faktiskt göra utan att flytta.

Så började universitetet och jag lärde känna en stor skara nyinflyttade. Människor som stannade upp och utbrast saker som “Vad vackert det här är!” “Det här är den finaste stad jag varit i!” och “Här vill jag bo för alltid!”. Och plötsligt var inte Strykjärnet inte längre bara en ful byggnad.

Förra veckan var jag och min nyfunna vän Klara ute med kamerorna. I minusgrader spenderade vi timmar med att fotografera de mest karaktäristiska byggnaderna i den här staden.

dsc_2463dsc_2472dsc_2489dsc_2484

dsc_2499

dsc_2494
Kärleksparken, som för övrigt Han med stort T har anlagt. 

Jag tror att vår omgivning blir som vi tänker oss att den är, vare sig det finns någon sanning i det eller inte. När jag det senaste halvåret umgåtts med personer som älskat den här staden har jag själv börjat göra det. Och jag tror att den här filosofin kan appliceras på allt. Tänker du att är värdelös agerar du som om du vore det. Tänker du att du är trött somnar du på föreläsningen. Utgår du ifrån att du ska misslyckas ökar också risken för att göra det. Så hörrni, omge er av människor och tankar som ger er den boost ni behöver!

0
Fortsätt läsa

Att vara en fis i rymden men hela någons värld

  • Foto

Det finns inget som väcker så mycket tankar hos mig som en överdådig stjärnhimmel. Det faktum att jag tittar bakåt i tiden är svindlande, att en del stjärnor redan är döda. Kanske är det därför min fascination för stjärnhimlen är så stark. Kanske är det därför jag gång på gång kastar mig in i bilen efter mörkrets inbrott? För att få fånga en tid som redan har varit?

Denna fascination innebär också att en vanlig kväll kan gå från planerat filmtittande till ett äventyr på ungefär en minut. Som i fredags kväll. Klockan är sju och vi är på väg hem. Utanför bilen badar världen i ett silverskimrande ljus. Som om mörker och ljus utkämpar en tyst konflikt utan vinnare. Några ensamma stjärnor lyser på den kolgrå himlen. Jag ser framför mig hur havet glimmar i månskenet. Och jag känner i hela min kropp att jag måste få uppleva det. Stå där på strandkanten och föreviga det vackra.

Några minuter senare har jag lämnat av Han med stort T och slängt in middagen i ugnen. I bilen sätter jag på min mysigaste spotifylista och åker ensam på mörka vägar omgivna av höga träd.

Det är något magiskt med natthimlen, något extra magiskt med månskenet. Ännu mer magiskt när ljuset reflekteras i havet. Jag tar några bilder förstås men mest att av allt försöker jag ta in det vackra. Blir plötsligt överraskad av ett ljud, inser att jag inte är ensam. Att två svanar befinner sig i vattnet, simmar lugnt obrydda av min närvaro.

Jag tittar upp igen, tänker på hur ofattbart stort universum är. Att vi verkligen bara är en fis i rymden. Och även om jag är en fis i rymden är jag samtidigt hela någons värld. Jag tittar på svanarna igen, tänker på hur dessa bara bryr sig om varandras existens. Samtidigt som den ofrånkomliga förlusten av dem egentligen bara är materia som byter skepnad.

Det är så lätt att existentiella tankar  skapar hopplöshet, en känsla av att det vi gör inte betyder någonting. Men det går inte att betyda något för alla i en värld som är oändlig. Istället tänker jag att vi måste få vara hela någons värld och framförallt hela vår egen värld. Att det är farligt att fastna i existentiella tankar för länge. Att det dränerar oss på livsglädje att inte känna mening.

Jag åker hem på de slingrande vägarna. Äter mat som redan kallnat och kryper ner bredvid han som är hela min värld. Låter universum krympa för en stund, tänker att vår uppgift på jorden trots allt måste vara att göra det bästa vi kan med det har, där vi är. Större uppgifter än så är trots allt väl stora för en fis i rymden.

dsc_2247

dsc_2252

 

0
Fortsätt läsa

#TBT till Mexico och några veckor kvar till avresa

  • Foto

Jag har flera paradis på jorden; vår altan, mina svärföräldrars trädgård och Vaxholm för att nämna några. Och Mexico. Jag kan inte uttrycka hur förälskad jag är i landet! I människorna, djuren, naturen, maten, ALLT! 

Två resor dit har det blivit och nu räknar vi mer till den tredje. Äntligen får jag ta med mig Han med stort T på äventyr! För att få längta ännu mer gick jag igenom mina gamla (lösenordsskyddade) bloggarkiv och hittade en massa bilder.

Min första resa till Mexico spenderades på Isla de Holbox. Hit åker du som drömmer om reggaemusik, primitiva strandbarer, barfotaliv och lokalproducerad mat. Drömmer du om all inclusive med vattenruschkanor och ständig underhållning blir du däremot besviken. Här bor du i bungalows vid stranden och börjar dagen med en morgonpromenad vid soluppgången. Du hälsar på fiskare som kommer in med dagens fångst, tittar på pelikanerna som dyker efter mat och kanske skymtar du delfiner i horisonten.

dsc_6858_199456492

Vår andra Mexicoresa spenderades först vid Puerto Aventura innan vi efter en vecka återigen befann oss på Holbox. Puerto Aventura var precis så internationellt som det kan bli på ett stort all inclusive-hotell. Hotellet var helt okej men inte mer än så, djurlivet var däremot fantastiskt:

Under vår kommande resa spenderar vi en vecka i Cancún innan vi givetvis beger oss till Isla de Holbox igen. Vi lämnar djuren och huset hemma med dygnet-runt-vakt vilket såklart känns extra bra i magen. Likaså lämnar jag allt skolrelaterat och förtränger det faktum att uppgifter läggs på hög. Fördelen att resa under studietiden är dock friheten i att kunna anpassa studierna; det blir extra mycket plugg veckorna innan och efter men värre än så är det inte.

Nu är jag mer än taggad på zipline, forsränning, Chichen Itza-besök, snorkling, goda drinkar, barhäng, solbränna och god mat för att nämna något.

Har du några resor inplanerade?

0
Fortsätt läsa

Att fånga veckans första solstrålar

  • Foto

Min vecka började inte som jag tänkt mig. Jag hade tid hos tandläkaren och fick därför ställa klockan tidigt på min sista lediga dag innan skolan drog igång igen. Precis när jag startat bilen ringde de från tandkliniken. Min tandläkare hade blivit sjuk. 

Först tänkte jag kasta mig ner i soffan och slötitta på Vänner. Låtsas att det skulle göra dagen bättre, att det skulle fylla mig med positiv energi. Men så påminde jag mig själv om att det inte hjälper ett dugg, att det varken gör mig gladare eller piggare.

Så jag tog sikte mot Björnö Marina, en liten båthamn bara kilometer hemifrån. En plats som jag tänkt besöka typ varje vecka sen vi flyttade hit, ändå har det inte blivit av. Förens nu.

dsc_2279

På vägen dit skymtade solens strålar bakom träden och himlen lyste ikapp i aprikosa toner.

dsc_2296dsc_2318dsc_2338

dsc_2326

dsc_2336

dsc_2302

Vid det här laget vet ni att jag är svag för soluppgångar och den här var bland det vackraste jag sett. Jag halkade runt på bryggan och fångade ljuset ur alla möjliga vinklar. Kan inte komma på ett bättre sätt att starta dagen på. Betydligt roligare än både tandläkarbesök och serietittande.

0
Fortsätt läsa

Att fotografera är att berätta

  • Foto

För mig är skrivande och fotograferande ungefär samma sak. Det är att berätta. Antingen hur verkligheten ser ut eller fantisera ihop en ny värld. Den här vetskapen är så stark för mig att den näst intill kan liknas med en livsfilosofi. 

Fotografering får mig att reflektera över världen på ett sätt jag aldrig gjort annars. Detaljer går mig inte förbi längre. Solstrålarnas reflektioner mot en tegelvägg, smattrande regn mot ett fönsterbläck, frost mot bilrutan. Allt det där fastnar. Är inte kameran med skapar jag egna bilder inom mig, funderar på vinklar, fokus och efterbehandling.

Jag vågar påstå att fotograferingen gör mig lyckligare, inte bara för stunden. En vanlig dag letar jag aktivt med blicken efter detaljer, detaljer de flesta inte uppfattar en dålig dag när allt är grått och regn slår som spön i backen. Att ha förmåga att se dessa är guld för välmåendet.
dsc_2231

Häromdagen åkte jag en sväng och fick syn på det här. Ett litet, litet hus i kanten av en åker. Varför står det där? Vem har byggt det? När?

dsc_2243

När jag kommer närmare inser jag att det står på hjul. Vem har kört ut ett hus på hjul och lämnat där?

I huset stod en sliten pinnstol, ett halvt nedbrunnet stearinljus och några tidningar. 

Om det inte vore för fotograferingen hade jag inte märkt det lilla huset. Jag hade inte lagt märke till hur solen reflekterades mot den isiga vägen, fåglarna som slog sig ner längst upp i en gran eller en gammal bro som sett sina bästa dagar.

Om det inte vore för fotograferingen skulle jag tycka att världen var trist och grå en vanlig dag i november. Men tack vare fotograferingen är det grå bara ett filter. Ett filter jag genomskådar i min jakt på vackra detaljer.

0
Fortsätt läsa

Att bejaka sin inre tant

Jag har alltid varit lillgammal av mig. Sedan jag och T blev sambos har det dock eskalerat och i många fall identifierar jag mig lättare med betydligt äldre personer än mina jämnåriga. 

Min nya tantintresse är definitivt fåglar. När jag var yngre lovade jag mig själv att inte vara det minsta intresserad av de fjäderklädda varelserna. Jag tyckte det var så töntigt. Inom mig suckade jag när någon av mina föräldrar upptäckte årets första domherre och stod som tända ljus vid fönstret. Så skulle jag aldrig bli.

Och häromdagen köpte jag en fågelmatare. Och fågelfrön. Och talgbollar. Jag hörde också mig själv tänka att de kanske inte gillar solrosfrön. Varpå fåglarna istället äter hemgjord granola jag inte orkat äta upp. Och smörgåsrån. Och digestivekex.

Tantigare än såhär blir det nog inte. Bortsett från när jag odlar i odlingslådorna förstås, eller planterar lökar inför våren.

dsc_22022dsc_21911

Det bor nog en inre tant eller farbror inom oss alla även om vi inte inser det själva.
Hur bejakar du din inre farbror eller tant?

0
Fortsätt läsa

If you truly love nature, you will find beauty everywhere.

  • Foto

De senaste veckorna har bjudit på moln, moln och moln. Inte en fin solnedgång på flera veckor. Inte förens i onsdags. Jag spenderade eftermiddagen med bokskrivande samt design- och innehållsstrategier till bloggen och när jag tittade ut genom fönstret var himlen aprikosröd. 

En minut senare stod jag i hallen med kameraväskan över axeln. I sällskap av Han med stort T gick jag den korta biten till närmaste äng.

dsc_1989

När vi klev över backkrönet möttes vi av detta.

dsc_1987

Och den utsikt som mötte oss till vänster fick mig nästan att tappa andan. Det blir inte vackrare än så här.

dsc_1994

Mitt på ängen finns en liten kulle. Numera vet jag även att den är omgiven av taggbuskar. Några rivsår senare satte vi oss på en sten och njöt av utsikten.
“Det här vill jag göra varje dag,” suckar jag och han med stort T suckar också.
“Ja, ja”, muttrar han. Vi delar inte helt fascinationen över naturens skådespel, men varje gång han gör mig sällskap värmer det lite extra i hjärtat.

dsc_2000

dsc_2003

Jag är så tacksam över hur vi bor, att jag har magiska vyer precis utanför huset. Mer krävs inte för att jag ska känna mig sådär löjligt lycklig.

0
Fortsätt läsa
Stäng meny